Livet som inte blev. Hjälp till privatvård & PTSD-behandling

Tack från djupet av mitt hjärta för att du överväger att stödja mig. Och till er som donerat, kan inte sätta ord på hur mycket det betyder. ❤️

Om du vill kontakta mig:

instagram - nance.sia

En förkortning på berättelsen nedan:

Innan 2017 mådde jag bra. Jag kunde köra bil, gå långa promenader, springa, hoppa, ta mig upp och ner från golv, plugga, jobba.

Det kan jag inte göra längre.

Jag skadades på min förlossning början på 2017. Något som inte märktes av vården, trots att jag kände något var väldigt fel på en gång. Jag sökte vård om och om igen i åtta månader innan jag fick någon form av hjälp, detta var åtta år sen.

I dessa åtta år har jag levt med svår kronisk smärta dygnets alla timmar, stora rörelsebegränsningar, PTSD pga traumat, svåra sömnproblem och nu uttmattning.

Allmänvården räcker inte till.

Jag har fått höra allt mellan "Du kommer inte bli bättre, lär dig leva med det", till "Det finns såklart chans till att det kommer bli bättre."

Det kan inte vara värdigt att leva så här. Jag vill så så gärna ha en chans till att bli bättre. Som långvarigt sjuk och sjukskriven finns inte ekonomin.

Jag vill inte missa mer tid.

Jag vill också kunna följa med på alla aktiviteter min dotter gör.

Jag vill bara få leva.

❤️ Insamlingen kommer gå till privatvård (för smärtproblematiken) samt PTSD-behandling.

Uppdateringar kommer självklart att göras.

-------

Hej Världen,

2016 blev jag gravid med mitt första och enda barn. Jag var 28 år. Kunde gå promenader, springa upp och ner för trappor, rasta hunden i timmar, köra bil m.m. Ja, en rätt så "vanlig" (i brist på bättre ord) människa.

(Jag kommer att hålla förlossningsberättelsen kort, då jag än idag har väldigt svårt att prata om det.)

Början på 2017 föddes min dotter.

Förlossningen på Mölndals BB skulle stänga en månad senare. Vattnet hade gått så vi kom in sent på natten. Jag minns att jag tog min tid hemma, kollade packningen, åt mat och kände till en början inte alls för att åka in.

Allting kändes till en början bra inne på förlossningen. Värkarna kom och stannade utan paus, jag fick värkstimulerande.

Plötsligt kommer det in fullt med personal och de började trycka överallt på mig ( jag har ingen aning om varför i den stunden utan blev bara så så rädd.) I allt kaos så känner jag någon som klappar mig på huvudet, jag kisar och sen en korthårig kvinna stå bredvid mig. Hon säger något men jag hör inte. Allt går fort men i slowmotion.

Någon eller några? Trycker benen så hårt mot min kropp och plötsligt säger det pang i ryggen, en strålande smärta slår i kroppen och ut i benen. "Är det här normalt?" Hinner jag tänka.

Kroppen hamnar i chock.

Det var inte normalt.

Väl på BB skulle jag resa mig för att gå på toa, benen viker sig och jag tappar andan. Jag får inte luft.

Jag kan inte stå.

De kommer in och gör ett EKG som misslyckas. Alla är tysta.

Gör ett nytt försök, misslyckas.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. "Kommer jag dö nu?"

"Ska hon inte ha en mamma?"

De gör ett till EKG och denna gången verkar det fungera. De lämnar rummet tysta.

Något var fel. Jag kände det redan då, men ingen lyssnade. Hörde hur andra kvinnor gick ut till matsalen, duschade, rörde sig.

Jag kunde inte.

För att ens kunna ta mig till toa fick jag hänga över den där plastvagnen som bebisen ska ligga i..

Det finns så mycket mer att berätta men jag klarar inte.

Jag visste inte vad som var "normalt" efter en förlossning. Jag hade aldrig fött barn innan. Så jag hoppades någonstans och trodde att det skulle bli bättre.

Det blev det aldrig.

Efter åtta månader av att ha sökt vård och hjälp men blivit undanskyfflad fick jag min första slätröntgen och sjukskrivning.

Jag kunde aldrig gå de där barnvagnspromenaderna, vara med på babysimmet, träffa andra nyblivna mammor, jag fick kolla på.

Idag har det snart gått 8 år sen den dagen, 7 år av sjukskrivningar, läkarbesök, undersökningar.

Ett liv som aldrig blev.

De första åren la jag också många många tusenlappar på privat vård, så som naprapat, osteopat, sjukgymnastik m.m.

Jag fick träffa läkare på vårdcentralen som sa "du kommer inte bli bättre, lär dig leva med det".

Idag lever jag med kronisk smärta som begränsar rörelsen. Kan fortfarande inte köra bil, inte gå långa sträckor, inte lyfta tungt, inte springa, hoppa..

Det tog mig sex år med träning och envishet att komma ner på golvet, men det är fortfarande långt ifrån smärtfritt och okomplicerat. Kroppen är trasig och i år kom den totala kraschen. Utmattningen.

Jag har har knappt något minne från första halvåret av 2024.

I efterhand inser man hur mycket som var tokigt på förlossningen samt BB. Den skulle stänga drygt en månad senare. De glömde skriva in oss, de glömde skriva ut oss. Vi fick aldrig med oss journalen utan fick hämta den i efterhand, samt att de missade att boka in hörseltestet på bebis, vilket BVC sen uppmärksammade och löste en tid, lite sent men blev i alla fall av.

Det är dyrt att vara långvarigt sjuk och med åren så har sparpengarna tagit slut i desperata försök till privat vård (då allmänvården inte räckt till) och för att täcka räkningar, då sjukpenningen är mycket låg.

Har startat denna insamling för att ha en chans till livet, komma ikapp med ekonomin och kunna söka privatvård samt behandling för min PTSD.

Jag vill inte missa mer.

Jag vill bara få leva.

Jag önskar innerligt att kunna göra mer med min dotter. Hon är allt.

Jag trodde aldrig att det skulle vara så här snart åtta år senare..

Tack för att du orkat läsa.

/Nancy